Ja det verkar vara lite där jag håller mej...från decemberinlägget förra året så hade jag skrivit 21 mars 2023, sen 8 december 2023...skrev igen 25 mars...nu är det den 12 december... Haha får se om jag håller det tempot.
Skrev i mars om att jag skulle vandra lite i sommar, ja det gjorde jag...eller det var inte förens slutet på augusti och september jag vandrade, ska börja tidigare nästa sommar mitten av juni tänker jag.
Men jag han ändå med 5 toppturer denna höst så nu har jag 10 samlade turer av 40.
Det blev svansjökläppen, beritkläppen svalåkläppen och lillskarven samt småhamrarna.
Jag och Jocke åkte upp i augusti och gick en tur till bolagen och bara slappade lite, men jag kunde inte åka hem utan en topp, då jocke och nero, som va lite öm efter den 1.5 mil långa turen vi tog till bolagen, va i stugan och vilade så gick jag svansjökläppen själv. Det var en topp lagomt hög och skulle ta ca 45 min, meeeen väl där uppe blev jag äventyrslysten och beslöt att ta baksidan ner och runt den...tror ni jag hittade vägen? Näe, jag tappade bort mej...eller ja det är svårt att tappa bort sig när man känner områden och topparna, jag viste vilka riktningar jag skulle gå men jag tog fel vägar och fick gå runt för jag hamnade vid vattendrag och sumpmark...3 timmar senare va jag tillbaka vid parkeringen, 45 min bev 3 timmar, 1,5 km blev 5.8 km...jaja jag är lite van att traska vilje, men så är det ju också en del av äventyret 😄
Nästa vända upp hade jag med mej en kompis vi skulle var upp en långhelg och gå småhamrarna och lillskarven tänkte vi, jag tyckte det skulle bli en lagom tur, skulle bli ca 1.5 mil och det är två relativt enkla toppar, den ena 1081 möh och den andra 1224 möh. Dom ligger efter samma tur om man går andersborg.
Vi kom upp torsdag kväll, installerade oss i stugan, tog en kort tur till våffelstugan där vi skulle förbi dagen efter, men vi måsta ta en extra tur redan den dagen för att få den obligatoriska våfflan, jag hade haft covid 2 veckor innan men kände mej ok. Vaknade på fredag morgon dyngförkyld...skit också, men jag tänkte inte att det skulle hindra mej, vi hade två turer inplanerade och dom SKULLE jag gå.
Nå vi klädde oss, packade väskorna och gav oss iväg, 1 km in på stigen började kompisen knota över hur långt det va...men nä nu jävlar, jag slog dövörat till och trugade vidare, vi passerade andersborgs våffelstuga och tog sikte på småhamrarna..nu tyckte även kompisen att det gick bra, vi hade första toppen i sikte. Traskade fram till bergets fot, drygt 3 km sen skulle vi uppåt, det fanns ingen stig här då det är utanför leden så bara att sicksacka sig upp, ingen jättebrant direkt så det skulle gå bra. När vi kommit 50 hödmeter av de 120 vi skulle upp så började kompisen ge upp så jag fick stötta och hjälpa vart och hur hon skulle gå. Det blev många pauser då hon inte orkade gå i ett svep. Jag kände hur tiden gick, men fick upp henne 30 höjdmeter till sedan satte hon sig.. jag gick uppåt för att kolla vägen medans hon vilade...gick ner och hämtade henne igen och traskade åter uppåt, efter mkt gnällande så kom vi upp, dags för fika.
Vi kikade lite efter lämplig rutt ner och bestämde baksidan för att kunna gena över mot lillskarven då planen va att gå bakvägen upp där, men då det även tog tid på nervägen så kände jag att det skulle aldrig gå att ta bakvägen då terängen där va osäker och då jag misstänkte att hon kanske inte skulle orka ända upp och då bli "fast" på baksidan så jag styrde om riktningen tillbaka mot andersborg.
Vi kom dit till slut, nu hade vi bara 4 timmar riktig sol...
Vi traskade vidare förbi andersborg och påbörjade stigen upp mot lillskarven....åter igen mkt stånk och stön...men jag tryckte på. Vid detta laget var min hals totalt tät och hosta hade börjat...men skulle fan inte ge mej, började känna av en lättare feber, i med alvedon och ipren, se till att dricka vatten.
Vi skulle runda en bergsnabb på vägen mot dalgången och plattån innan den riktiga stigningen började, på ditvägen blev det många vilopauser medans jag kände hur tiden gick...
När vi rundade nabben och kom ut på platån och såg (vad vi trodde då) var toppen då det såg väldigt brant och högt ut, så gav kompisen upp och satte sig ner, hon skulle INTE gå upp där. Okej sa jag och sa att då får du sitta här och vila och fika så hämtar jag upp dig på tillbakavägen för när jag kommit så långt tänkte då inte jag ge upp... sagt och gjort, jag lämnade henne där i skydd för vinden och gick vidare själv.
Pulsen dånade i öronen och hostan härjade men jag stretade på, kom upp på första etappen (där jag hade trott toppen va). Stirrade uppåt och insåg att fan det va lika långt till upp...jaja nu fanns det verkligen ingen återvändo, smått illamående av trötthet stretade jag på uppåt, kastade en blick bakåt innan krönet skulle dölja dalgången och såg en utslagen liten prick där nere, vinkade och vände mej om och tog ny fart uppåt. Kom upp på nästa krön...OCH...det va fan en topp till där bakom...RÖVHATT!!! Men bara å gå...tog även nästa krön och där var det en liten brant till men nu kunde man ändå ana någon form av röse där bakom nästa krön och en stund senare vara jag på toppen. MÄKTA stålt över min bedrift.
Tog lite toppbilder (såklart det måste man ha) och vände så nedåt igen...gick for ner, både utför och medvind på tillbakavägen så kunde jogga neråt. När jag kommit till det som på uppvägen va första krönet så ser jag den lilla pricken igen som jag lämnat där nere, hon hade tagit sig en bit upp mit mig och var ca 40 höjdmeter nedanför mej nu, jag joggade ner och mötte henne ca 10 höjdmeter från dalgången. Hon hade fått nytt mod av bilden jag skickat till henne från toppen...som jag då insåg att hon trodde var det första krönet var....heheh tänkte jag och sa att det va lätt upp och hon borde ta toppen när hon ändå va på plats...jag tar den igen sa jag då. Sagt och gjort, jag antog en lagom takt och bad henne hålla den med mej...sagta men ändå i konstant rörelse, lurade med henne till första krönet, som jag sa var toppen. När vi kom upp dit och hon fick syn på nästa ännu högre och brantare där bakom la hon sig ner i gräset och tänkte ge upp igen...men med lite övertalande en lång vila och mitt malande om att när hon nu kommit halvvägs (oken en 3:e del knapt) upp och nu såg toppen där uppe så kunde hon ju inte ge upp...hon skulle gräma sig då så gav hon med sig och gick sakta vidare.
Själv höll jag mej bara uppe tack vare att jag gett mej fan på att få upp henne nu även om det skulle ta knäcken på mej med ännu en sväng upp.
Vi kom upp på krön nr 2, nu insåg hon att jag lurat henne totalt, men nu va det verkligen inte långt kvar så jag fick henne med mej till 3e krönet och väl där va det bara 500 meter till toppen och hon kunde se toppröset därifrån så hon stretade på och nådde till slut toppen även hon, och jag för andra gången den dagen. (det blev 750 höjdmeter för mej den turen)
Hon blev så stolt och jag med över att hon gått upp. Nu skulle vi bara ner och till bilen innan solen gick ner, den var verkligen på nedgång nu. Vi traskade neråt och hon fick välja väg, tillbaka till andersborg eller en annan slinga ner, hon valde den andra (tog längre tid men närmare). Dock började en ny klagan nu, hon hade ont i knät, vilket jag fick höra hela vägen till bilen. Hade själv ont, men det blir inte bättre av att gnälla. Mitt knä har typ ingen ledvätska som smörjer och brosket är nästan borta, men det går. Förutom förkylningen som nu var i full blom så finns det inget som känns bättre än att ha tagit en (eller flera) toppar och få vandra i fjällen, det är helt underbart!
Väl hemma i stugan så serverade jag en varsin irish coffee och vi drack lite vin och sköljde ner ännu en ipren och alvedon. 😆
Jag började planera nästkommande tur dagen efter ( inte fan skulle den ställas in av lite förkylning och feber inte), det skulle bli en lättare tur tänkte jag, bara 7 km och upp till en toppstuga/våffelstuga. Kompisen var inte lika enusiastisk som mig över det men jag vidhöll att det skulle bli kanon och inte så ansträngande (här berättade jag inte att stugan låg 1000 möh och att det var en brant upp dit.)
Men vi gick och la oss med den planen..min plan som hon inte kände till var att medans hon satt i stugan så skulle jag ta två toppar till. svansjökläppen 1020 möh och beritkläppen 1080 möh. Varav den första var mer eller mindre rakt fram från toppstugan. Beritkläppen va lite brantare.
Gryningen kom...38 grader i temp...i med alvedon igen och ipren och hoppa i kläderna och på med ryggsäcken och iväg.
Vi parkerade i bruksvallarna och började gå...redan från parkeringen var det brant, men en fin grusväg och fjällbjörken skymde toppstugan.
När vi gått ett tag (gnället kom ganska snabbt denna dag) så tog snårskogen slut och vidden öppnade sig..DÅ såg hon vart vi var påväg och branten upp till stugan...jag sa att vi tar den långa vägen som inte var så brant och går sakta så kommer vi upp och får njuta av kaffe. Blev ca 20 min vila och övertygande innan vi gick vidare. 45 min senare var vi uppe vid stugan. Då var kompisen helt färdig...jag sa att sätt dig där i vid stugan i skydd för blåsten, jag ska bara knalla upp på toppen här bredvid...det tog mej en timme då det inte heller här fanns någon led utan man fick gissa sig upp, och HÄR va det brant. Kom ut fel och kunde inte ta mej vidare upp utan behövde runda berget för att komma vidare upp via en liten renstig, men upp kom jag, och ner kom jag med..höll på att gå lite väl fort ner en sväng då mossan gav efter och jag gled en bit. Väl nere så tog vi en våffla och värmde oss lite i stugan...jag petade i mej lite mer alvedon och påbörjade övertalningen om svalåkläppen..den gick i stort sätt på en enkel stig utan brant, kanske 10 graders lutning som mest. Så jag fick med henne dit och jag kunde checka av min 10e topp och fick därmed bronsmärket. Stod och njöt av utsikten mot storskarven och tänkte att om 2 veckor så tar jag den, en snabb tur upp över en helg och denna på ca 5-6 timmar. (det var rent önsketänkande skulle det visa sig.)
Vi vände sedan hemåt igen...jag "råkade" lura henne att vi skulle ta en omväg för att komma ner så hon skulle slippa stötarna i knät av branten ner från toppstugan...det gav 5 km extra på turen, men det var det verkligen värt, vi gick under knallarna och ner på baksidan runt mot parkeringen, en fantastisk utsikt!
Trott ständiga gnället så njöt jag fullt ut av vyerna och luften, ja hela sceneriet!
Väl tillbaka vid parkeringen hade vi tagit 1.3 mil, tillbaka mot stugan för lite irish!
Dagen efter åkte vi hemmåt, jag grunnande på mitt nästa äventyr..storskarven...men den blev inte av, vaknade på måndagen riktigt dålig...tog mej till jobbet men åkte hem efter lunch och blev sängliggande i 3 dagar, fick en hosta från helvetet (såklart..man SKA inte fjällvandra och klämma in 4 toppar -5 med dubbla lillskarven på en helg när man är förkyld med feber), tog coccilana och fick gallsmärtor som tog mej till akuten, men kunde åka hem igen..sov en dag till sedan tillbaka till jobbet, men hade på känn att nått inte va helt ok, kunde inte ligga ner och spec inte på höger sida, det bubblade och knastrade i lungan och jag hostade som en galning....bad vår chefsläkare lyssna på mina lungor...jodå jag hade fått en högersidig lunginflamation, fick ta ett crp som inte visade någon höjning så jag fortsatte jobba, vi åkte till orbaden med jobbet, där jag kämpade mej genom dagarna och försökte hålla modet uppe medans jag och min kollega (läkarchefen) höll i dagarna där. Kom hem igen och fortsatte hosta...det skulle INTE bli någon tur till storskarven i år med min lunga inte.
Fortsatte några veckor till utan att det gav med sig...då insåg vi att jag måste fått mykoplasma ch en pneumoni av det. Vår läkarchef hade nu fått nog av att lyssna på min hosta och mitt rassel i lungan och bad mej ta nya prover, LPK denna gång för att se om det gav utslag...jodå, hade leukocytos (värde långt över gränsen) och skrev ut antibiotika, och äntligen såg jag en ljusning..en vecka senare kunde jag ligga ner i sängen och sova igen...so 12 timmar den första natten i sängen (6 veckor efter vår fjällresa), sedan ble det bara bättre och bättre..men nu hade snön kommit med besked i fjällen och det var bara att börja drömma om nästa års turer istället.
Nästa år tänker jag starta med storviggelen som jag ännu inte hunnit upp på men som retar mej varje gång jag kommer upp till funäs..nu ska den tas! Kompisen vill med, men hon får vänta på en annan tur, ska ta med mej en annan kompis till viggelmasivet för detta är en 10 timmars tur och 1558 möh, det klarar inte den kompis jag hade med mej sist och jag tänker inte utsätta mej för den klagan som skulle uppstå efter halva vägen bara till foten av berget.
Jag siktar på 10 (minst) toppar till sommaren, det tråkiga nu är att de flesta måste bli endagsturer då anmarshen till varje topp nu är så pass lång att set blir svårt att hinna med mer än en topp per dag, de flesta nu ligger på 6-12 timmar att gå i aktiv gång...vilket med fikapaus blir någonstans 7-15 timmar.
Men men, jag har hela vintern på mej att lägga upp turplaner 😍 Så nu blir det träning hela vintern för att kunna hålla ett bra tempo under turerna i sommar...på det viset kan jag korta ner en del och hinna med nån topp till på samma tur på vissa av dom.
Detta blve verkligen ett rekordinlägg i wall of text som min kollega skulle säga haha.
Jag återkommer! (Förhoppningsvis före mars!!)
C ya!
